Tomten är far till alla barnen (1999) har på kort tid blivit ett självklart inslag i många svenska hem under december. Regisserad av Kjell Sundvall levererar filmen en skoningslöst rolig – och bitvis brutal – skildring av den moderna bonusfamiljen. Ramhandlingen är enkel: på julafton samlar värdparet till släkt- och ex-träff i villan för att “alla barn ska få fira tillsammans”. Ambitionen är ädel, men kvällen havererar i en kaskad av avslöjanden, sårade egon och eskalerande fars.
Det som gör filmen unik i julkanonen är kombinationen av välskriven ensemblekomedi och påtaglig igenkänning. Dialogen är rapp och sylvass, med repliker som sitter kvar långt efter eftertexterna. I centrum står drömmen om den perfekta julen – dukade bord, tindrande ljus, leenden för fotoalbumet – som kvävs av osagda sanningar. När hemligheter om föräldraskap, otrohet och gamla oförrätter bubblar upp dras tomtedräkten bokstavligen av, och under den finns allt annat än julfrid.
Filmen är också ett tidsdokument. I slutet av 1990-talet förändrades den svenska familjebilden snabbt: skilsmässor, nya relationer och bonusbarn var vardag, men julens ritualer levde vidare. Tomten är far till alla barnen sätter just detta under lupp. Köksbänken blir förhandlingsbord, vardagsrummet en arena där rollfördelningen mellan “mamma”, “pappa”, “ex” och “ny partner” testas till bristningsgränsen. Ändå finns där värme; mitt i skratten och skammen anas viljan att göra rätt och att faktiskt vara tillsammans.
Visuellt spelar filmen skickligt på det inrutade: en snötäckt villa, trånga rum, mycket rött och grönt. Den klaustrofobiska miljön förvandlar små konflikter till låsningar där minsta kommentar får sprängkraft. Tempot stegras som i en klassisk fars, men under ytan finns ett psykologiskt djup som gjort att filmen åldrats väl och kan ses om – antingen för att skratta åt katastrofen eller för att känna igen sig i den.
Att filmen återkommer i tv-tablåer och streaminglistor i december är ingen slump. Den fångar det dubbla i julen: våra höga förväntningar och vår mänskliga ofullkomlighet. När eftertexterna rullar kanske ingen konflikt är helt löst, men en sak står klar: familj är kaotiskt, kärlek är krångligt – och därför är Tomten är far till alla barnen den perfekta julfilmen för ett land där vi fortfarande samlas, trots allt.