Luciasången, oftast kallad ”Sankta Lucia”, är själva hjärtslaget i det svenska luciafirandet. Melodin är ursprungligen napolitansk – ”Santa Lucia” – som via 1800-talets Europa letade sig norrut och fick svenska texter i början av 1900-talet. I dag sjungs den av luciatåg i skolor, kyrkor och på arbetsplatser, vanligen i stilla 3/4-takt medan processionen rör sig fram med ljus i mörkret.
Den mest kända svenska texten börjar ”Natten går tunga fjät”. Den målar upp ett vintermörker som bryts av Lucia, ljusets bärare. En annan populär svensk version är ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, ofta vald för sitt renare språk och sin tydliga ljussymbolik. Båda sjungs på samma melodi, men har lite olika stämningsläge: den första mer suggestiv och poetisk, den andra klar och högtidlig. Det finns även barnanpassade varianter – som ”Ute är mörkt och kallt” – där orden är enklare men budskapet detsamma: ljuset segrar över mörkret.
I Finlandssvenska sammanhang samsas texterna med egna lokala varianter, och i Norge och Danmark används översättningar som behåller melodins kontemplativa karaktär. Körarrangemang spänner från unison sång till tre- eller fyrstämmiga satser med diskantkör i spetsen, ibland förstärkt med flöjt eller stråkar. I modern tappning förekommer även a cappella-arrangemang med täta klanger, men processionstempot och den mjuka fraseringen bibehålls nästan alltid.
Luciasångens kraft ligger i kontrasten: långsamma, böljande fraser mot ett stilla skridande tåg av ljus. Texten, oavsett version, gestaltar hopp och gemenskap i midvinternatten. Därför blir sången mer än ett nummer i programmet – den är dramaturgisk portal till hela ritualen. När första tonen klingar vet alla i rummet att något högtidligt börjar: en påminnelse om att vi delar mörkret, och att vi – för en stund – bär ljuset tillsammans.
Det har på senare år också skrivits nya luciasånger där tema är detsamma – ett ljus i mörkret. Ett exempel är Ljusets drottning av den svenska gruppen Swedish Summer Crew.