När George Michael skrev och producerade ”Last Christmas” 1984 anade få att den skulle bli ett av julens mest spelade – och mest omdiskuterade – stycken. Låten släpptes som en dubbel-A-sida med ”Everything She Wants” och präglas av Michaels karakteristiska 80-talssound: syntmattor, tydlig melodikrok och en text om ett krossat hjärta som utspelar sig mitt i julens glittriga kuliss. Videon, med skidtur, bergschalet och triangeldrama, cementerade låtens plats i popkulturen. En detalj som ofta lyfts fram är att delar av de första intäkterna donerades till välgörenhet kopplad till Etiopieninsatsen, vilket gav singeln en extra dimension bortom topplistorna.
Musikaliskt är ”Last Christmas” en lärobok i hur man kombinerar melankoli och eufori. Refrängen sitter direkt, men harmoniken och Michaels sårbara sång gör att spåret bär upprepade lyssningar. Kanske är det därför låten återkommer år efter år – den sätter ord på den där märkliga mixen av minnen, saknad och förhoppning som julen ofta väcker.
Whamageddon – julens mest lekfulla plåga
Runt 1 december börjar ett socialt experiment sprida sig i flöden och fikarum: Whamageddon. Reglerna är enkla – och grymma.
- Målet: Ta dig från 1 december till midnatt den 24 december utan att höra Whams originalversion av ”Last Christmas”.
- Undantag: Covers och remixer är tillåtna; det är originalinspelningen som ”fäller” dig.
- Game over: Hör du originalet – i butiken, taxin, på radion eller i någons julplaylist – är du ”whammad” och ute ur leken.
- Whamnesty: Från 26 december är alla fria att spela låten hur mycket de vill.
Spelets charm ligger i att det är omöjligt att kontrollera. Låten finns överallt i december, så strategierna varierar: brusreducerande hörlurar i butiker, egna spellistor utan radioinslag, eller att snabbt byta låt så fort du anar introts syntklockor. Samtidigt är spelet en lek med vår tids ständiga ljudkuliss – och en humoristisk blinkning till hur enormt inflytande låten fortfarande har.
Varför håller fenomenet?
”Last Christmas” representerar nostalgi med självironi, medan Whamageddon gör den kollektiva överexponeringen till ett gemensamt skämt. Tillsammans bildar de en modern tradition: en låt som både älskas och (lekfullt) undviks, och ett spel som förvandlar decembervardagen till små thrillermoment – är det en cover, eller är jag just på väg att bli whammad?
Oavsett om du spelar spelet eller frivilligt trycker på repeat är en sak klar: julen låter lite mer som George Michael för varje år som går.
Passa på att lyssna mellan 26 december och 30 november: